Hundallergi - en vanlig form av pälsdjursallergi

Hundar finns idag i vart tionde hem i Sverige och bland sällskapsdjuren är det bara katten som är mer populär. Samtidigt har runt 15 procent av befolkningen allergi mot pälsdjur, och då framförallt katter och hundar. Pälsdjursallergi kan utvecklas när som helst i livet men upptäcks ofta under barn- och ungdomsåren. Många upplever att deras allergiska besvär minskar när de blir äldre.

Det kan vara jobbigt att ha allergi mot hundar men symtomen kan ofta behandlas framgångsrikt med allergimediciner. Om du har besvär trots behandling ska du prata med din läkare om andra alternativ. Det finns ingen anledning till att låta livskvaliteten lida bara för att du är allergi

Personer som är allergiska mot hundar får besvär när de allergiframkallande ämnena som djuret ger ifrån sig fastnar i ögonen, näsan, huden eller lungornas slemhinnor. Symtomen för hundallergi är desamma som för kattallergi och annan pälsdjursallergi:

• Nästäppa
• Rinnsnuva
• Svullna, röda och rinnande ögon
• Nysningar
• Nässelutslag
• Rethosta
• Astma (svårt att andas, pip i bröstet, onormalt trött)

Besvären kan uppstå både vid direkt kontakt, till exempel när man klappar eller blir slickad av en hund, och genom indirekt kontakt när man vistas i lokaler där det finns hundar. De flesta reaktioner inträffar när en allergiker träffar på hundar inomhus men besvären kan även göra sig till känna utomhus. Känsliga personer kan till och med få symtom av att vistas på offentliga platser där det inte finns några hundar, som skolor, dagis, bussar, hotell och arbetsplatser. Det beror på att allergener från hundar och andra pälsdjur lätt sprids till djurfria platser genom ägarnas kläder och hår.

För barn som har allergi mot hundar förvärras ofta symtomen under skolåret, då de delar klassrum med kompisar som har hund hemma. Att ständigt utsättas för allergiframkallande ämnen kan leda till att barnet får kronisk inflammation i slemhinnorna och drabbas av långvariga besvär från näsa och ögon. Ständig nästäppa kan i sin tur leda till astmabesvär, eftersom mer allergen hamnar direkt i luftvägarna när barnet tvingas andas med munnen.

Att ha en egen hund står överst på många barns önskelista men är man allergisk är det bäst att inte ha hund hemma. Till skillnad från pollenallergi är pälsdjursallergi inte säsongsbunden och att varje dag, året runt, utsättas för något som man inte tål kan göra att lindriga besvär från luftvägarna i värsta fall kan utvecklas till svår nästäppa och astma. Även om en del allergiska personer upplever att de tål vissa hundraser bättre än andra finns det tyvärr inga helt allergifria hundar. Inte heller finns det något som tyder på att kroppen kan "vänja sig" vid att man bor med pälsdjur.

Tvärtemot vad många tror är det inte hundens päls i sig som orsakar reaktioner hos allergiker - det är istället proteiner som utsöndras från hundens urin, saliv, hudceller och talgkörtlar. Men eftersom proteinerna fastnar i pälshåren blir även pälsen allergiframkallande.

Sedan 1970-talet har forskarna känt till att alla hundraser bär på samma huvudallergen, vilket kallas för Can f 1. Däremot tyder nyare forskning på att nivåerna av allergenet kan variera, både mellan olika raser och individer. En fransk forskargrupp som undersökte allergennivåerna hos åtta vanliga hundraser fann att labradorerna hade den lägsta genomsnittliga produktionen av allergen, medan pudlarna hade den högsta. Pudlarnas allergenhalt var i genomsnitt åtta gånger högre än labradorernas men spridningen inom varje ras var stor. Den labrador som hade högst allergenhalt låg till exempel på nivåer som var åtta gånger högre än för den pudel som var lägst inom sin ras. Därför är det väldigt svårt att säga om vissa hundraser är mer allergiframkallande än andra. Studien fann också att allergennivåerna var något högra hos hanhundar än hos tikar och att hundar med eksem producerade något mer allergen. Däremot spelade det ingen roll om hunden var lång- eller korthårig.