Komponentupplöst diagnostik av pälsdjursallergi, med särskilt fokus på hundallergi.
Beskrivning av forskningsprojekt som presenterades på EAACI i Wien juni 2016.
Referat skrivet av Dr Jon Konradsen.
Sensibilisering (förekomst av IgE-antikroppar) mot pälsdjur är vanligt och har under senare år ökat i hela västvärlden1,2,3,4. Det är känt att sensibilisering mot hund utgör en viktig riskfaktor för utveckling av rinit, eksem och inte minst astma5,6,7. I omhändertagandet av barn och ungdomar med allergisk luftvägssjukdom är det därför viktigt att bedöma hur exponering för hund kan påverka barnets hälsa, liksom att avgöra den kliniska relevansen av testresultat vid utredning av hundallergi.
Diagnostik av pälsdjursallergi har hittills inriktats på att detektera sensibilisering mot allergen i kommersiellt framställt mjällextrakt genom pricktest och/eller analys av IgE-antikroppar i serum. Nu har man kunnat visa att det finns specifika allergen, inte bara i mjäll från pälsdjur utan också i saliv och urin8,9. Det har också visat sig att de extrakt som används för diagnostik av hundallergi har ett varierande innehåll av allergen vilket gör att diagnostiken riskerar att bli osäker10.
Under senare år har molekylär allergidiagnostik inneburit en möjlighet att karaktärisera och isolera enskilda proteiner i allergen från pälsdjur. Dessa proteiner kallas allergena komponenter. Vi har nu möjlighet att analysera förekomst av IgE-antikroppar i patientserum riktade mot allergena komponenter.
Hos hunden (Canis familiaris) känner vi idag till 6 allergena komponenter. Can f 1, Can f 2, Can f 4 och Can f 6 hör till proteinfamiljen lipocaliner. Can f 3 är ett serumalbumin och Can f 5, prostatiskt kalikrein, som återfinns i hanhundars urin9,11. Av de kända hundallergenen betraktas lipocalinet Can f 1 som mest betydelsefullt och detekteras hos 50-90% av alla hundsensibiliserade personer12.
Upp till 70 % av alla är som är sensbiliserade mot hund har IgE antikroppar mot Can f 5 men i lägre nivåer än Can f1. Can f5 har nyligen visats vara vanligt förekommande hos monosensibiliserade personer utan kliniska symptom vid hundkontakt13. Den kliniska betydelsen av förekomst av IgE-antikroppar mot de olika hundkomponenterna hos barn och ungdomar är inte säkerställd.
Detta till skillnad från patienter med allergi mot katt där betydelsen av IgE-antikroppar mot olika kända kattallergen är mer väldokumenterade. Så återfinns IgE antikroppar mot kattens (Felis domesticus) huvudallergen Fel d 1(uteroglobin) hos upp till 95 % av alla kattallergiska barn14. IgE-nivån mot Fel d 1 är också högre bland barn med astma än bland barn med rinit vilket gör IgE mot Fel d 1 till en tänkbar riskmarkör för astma15. Många patienter är sensibiliserade mot flera pälsdjur och den kliniska relevansen av en sådan polysensibilisering är oklar.
Vid diagnostik och utredning av luftburen allergi betraktas provokation som ”golden standard"16. I praktiken utförs provokationer sällan då de är resurskrävande och riskerar att medföra obehag för patienten. Basofilaktiveringstestet CD-sens undersöker aktivering av den basofila cellen efter exponering för allergen. Det ger ett mått på basofilens allergenkänslighet.
Tidigare studier pekar på att känsligheten hos basofiler korrelerar med känsligheten i luftvägarna vid bronkiell provokation17, och att hög allergenkänslighet kan associeras med svår allergisk astma18.
Huvudsyftet med detta projekt är att undersöka förekomsten och den kliniska betydelsen av IgE-antikroppar mot allergispecifika komponenter hos barn och ungdomar som är sensibiliserade mot hund. Målet är att identifiera sensibiliseringsmönster som kan associeras till symtom som astma och rinit. I anslutning till detta vill vi även undersöka om CD-sens har en plats i diagnostiken av hundallergi.
Sambandet mellan allergisk sensibilisering mot hund och klinisk sjukdom har aldrig tidigare studerats så omfattande och detaljerat som i detta projekt. En ökad förståelse för sambandet mellan allergisk sensibilisering mot hund och klinisk hundallergi kommer att förbättra de råd sjukvården ger familjer kring exponering för hund.
Detta kan ha stor betydelse för det enskilda barnets och familjens livskvalitet, men också vara av avgörande betydelse för forskningspersonens framtida yrkesval. Resultaten från detta projekt kan också komma att bidra till förbättrad immunterapi mot hundallergi.